thebigadventure

30 års fest står på schemat idag, den enda år. Men en semiförkylning och en del tandvärk sätter stopp för partymode. Istället sitter jag och är lite bitter över folk som har det riktigt bra men gnäller på andra som har det bättre, visst de kanske har en roligare titel, de kanske har mer betalt, de kanske har mer materiella ting. Sen när var det man räknade lycka och gämförde den med andra?

Visst har jag saker som kan förbättras men nog anser jag mig själv lycklig med hur livet ser ut just nu, jag har ett hem, jag har någon som älskar mig, jag har de där extra sakerna som förgyller livet, inte kanske de stora sakerna som en ny ford mustang, 60 tums tv, producentjobb men jag saker så att jag överlever.

Jag sneglar inte snett på andra som då har de där sakerna utan istället så säger jag grattis till dem sen går jag vidare och fokuserar på mitt eget.

 

Jag gillar dokumentärer speciellt de med betydelse av en tyngre grad (ej om man blir fet på mcdonaldsmat etc), jag upptäckte däremot att det inte är något jag vill se senare på kvällen då det sitter inprintat i skallbenet när jag vill sova, speciellt en man bara mår dåligt av att se och hur illa folk kan behandla andra, genom slagord, konsdiskriminering, våld, sexuellt våld. Det är inte efter en sådan dokumentär man lägger sig i sängen och vill mysa efteråt.