thebigadventure

Jag har en god vän som ska gifta sig på torsdag, det hela börjar med att jag och E åker ned till Sundsvall dagen innan, vi sitter och äter lite middag då mannen kommer på att han glömt en sak i Skellefteå och övertalar mig att följa med och hämta den, hans styvfar väljer att köra då han har en skräpig gammal vit minibuss utan fönster för baksätessofforna, jag sätter mig därbak men min vän har verkligen ont i vaden så han frågar om vi kan byta, jag klättrar och känner mig vig för första gången på 10 år.

Våra andra vänner ringer och säger att de är framme och har börjat festa medan vi börjar närma oss övik, väl i övik stannar vi av för att köpa oss lite dricka, när vi väl kommer tillbaka till bilen så slocknar vi, jag vaknar upp i förarsätet, bilen står nu i något sorts garage, lite större ungefär som en mekanikers garage, de andra två sitter och sover i baksätet, helt utslagna. Jag tar mig ut ur bilen, börjar försöka hitta en dörr så jag kan ta mig ur, efter ett tag är jag helt plötsligt ute, jag ser en statoilskylt bakom en byggnad, jag går runt men det är brant och stenigt men väl efter att byggnaden är rundad tar jag mig in och upptäcker att detta ej är statoil, det är frasses, jag är ju törstig så jag beställer en pepsi max, jag beställde den som kostar 28 kronor men ser att han i kassan fyller på den som kostar 22 kronor, samtidigt som jag plockar upp pengar för att betala känner jag att två killar börjar ta mig på ställen där ingen kille ska ta någon annan kille, jag säger ifrån de ger sig inte, tillslut ser kassören det och hjälper mig.

Det ringer i min telefon, det är min väns bror (som jag aldrig pratat med i telefon i hela mitt liv så varför hans namn dyker upp på min telefon är en gåta) han frågar efter sin bror och säger att jag ska hälsa honom att det nu är slagsmål i Sundsvall. Jag går för att ta min dricka, den står upp och ned vid kassan och det är den som kostar 28 kronor men kassören bryr sig inte, jag tänker inte med på det, jag börjar dricka för just nu är jag verkligen törstig, jag går ut och försöker ta mig tillbaka runt byggnaden på andra hållet och ser då givetvis statoil runt hörnet och tar mig sen till byggnaden bilen befinner sig i, när jag kommer dit är garageporten öppen och där sitter en hel del människor, jag kommer fram och ser att alla ser nedstämda ut, min vän håller upp en klocka och säger att alla har en och jag tittar ner på arm och ser att jag har en också. Jag får en känsla av att jag har vart med om det här förut, min och min väns börjar räkna ned, jag tänker wedlock men tänker också att det här inte kan vara allvar så jag sliter av mig min när det är 5 sekunder kvar, springer och gömmer mig bakom en bil om det skulle smälla, det smäller inte. Jag går tillbaka och frågar varför ingen tar av sig klockan men får som inget svar.

Jag berättar för min vän om samtalet, han säger att han vet, att han fått ett samtal från sitt ex som berättade vad som hänt, han berättar också att han ska berätta hela historien sen, jag frågar om det var de vanliga som slagits, han säger nej och säger att E fått sig en örfil av en väldigt stor och ej så attraktiv kvinna. Jag försöker få honom att berätta men det hela slutar tyvärr med att jag vaknar upp.

När man flyttat runt en del de senaste åren fastnade jag 3 mil norr om min hemstad, vilken anledning jag gjorde det vet jag inte riktigt, eller ja det vet jag ju, behövde en lägenhet snabbt och plugga skulle jag göra, kom in på någon konstig skola.

Efter avklarade studier så fastnade jag kvar ett extra år av den bisarra anledningen att jag verkligen trivdes på jobbet jag fixat där på somrarna, där jag fick göra logiska saker, olika saker och fota väldigt mycket vilket underlättade sysselsättningsgraden på mig själv, miljön och människorna bidrog givetvis också till att jag fastnade kvar, men min plan var ju aldrig att stanna. Så efter sommaren 2012 var min plan från början att börja röra mig då jag visste att tryggheten med ett heltidsjobb året runt aldrig fanns i sikte där, jag började även gå starta eget kurser för att ta vara på det jag fotade på ett bättre sätt.

Sen kom sommaren, som började med sjukdom, sen kom en annan sjukdom för att sedan också komma med en till sjukdom, helt nedslagen av detta fanns det givetvis även ljusglimtar som kommer att kommas ihåg.

Den största är ju givetvis också anledningen att jag befinner mig där jag befinner mig just nu, någonstans i en håla i mitten av landet.

 

I början av november blev det flytt, det kändes roligt att vara sambo på riktigt igen, det är ju snart 10 år sedan sist. De första två veckorna sysselsatte jag mig själv helt okej, det dolades med flyttlådor, de blev små roadtrips med kameran i högsta hugg, sen dog bilen.

I panik köptes en volvo kombi in. Det var där någonstans spiralen började neråt, inte märkbart men att något var fel, jag som jobbat så mycket med karman.

Eftersom inget jobb fanns på mitt dagliga schema så började de första veckorna med att rensa upp rucklet vi lever i, bära ner saker (möblerad lägenhet) som vi inte tänkt använda, tillslut så allt som var kvar två bord och en stol.

Jag hann även med att laga mat, handla och mycket annat, jag hade energin.

 

November blev snabbt december, mörkret med det, jag började känna tristessen, hamnade snabbt framför tvn, hittade ett fåtal jobb och det dök upp mindre och mindre jobb att söka, jag började även att känna att Kramfors inte riktigt är något ställe för mig, det kan också bero på att alla grannar har jag förutfattade meningar om (knarkuniversums centrum), fått många besked om att man inte ska vandra själv i mörkret, det är något jag saknar med Byske, att ta en promenad klockan 23 en random vardag och ändå känna sig helt säker. Ångesten började också leta sig in, jag kände mig inte riktigt hemma, då man 35 mil bort från alla man känner och bryr sig om finns, det blev fler telefonsamtal än vad det brukar, vid Jul åkte vi hem till Skellefteå, men det kändes inte heller som hemma och det var väl då det hemlösa inom mig började kännas på allvar, åka runt på olika ställen en hel julhelg utan att känna att man tillhör någonstans, sen bar det av söderut igen till vårt temporära boende som inte heller känns som hem.

 

Januari kom smygandes, det kändes ändå bättre då jag och E fått tillbringa 1.5 veckor tillsammans och bara vara, inga måsten och inga krav. Nytt år, ny diet började vi också med, det är väl det som hållit humöret uppe mest även om jag känner av biverkningar då och då, cravings av alla möjliga slag, men kilona har rasat vilket har fått mig att vilja fortsätta, sen har jobbletandet gått in på mer högvarv och fler jobb söks, jag tror aldrig jag sökt mer än 2-3 jobb i mitt liv, nu skickas ansökningar överallt, det känns hopplöst men man vet aldrig då sista ansökningsdatum knappt gått ut på någon ansökan, vissa dagar har blivit sämre, vissa bättre.

Nu senaste veckan, dvs sista veckan i Januari har dock vart plågsam, hemlösheten har slagit på, jag känner mig bortkommen, att jag som inte tillhör någonstans, idag var första dagen då jag till och med snabbt tänkte; "varför flyttade jag från Byske?"

Jag vet varför, för den jag håller kär fick ett äventyr framför sig och när jag tänker klart så är det självklart att jag går med på det, det hade kanske vart annorlunda om jag hade något som höll mig kvar i norra delen av landet.

Men som idag hjälpte inte mycket av det hon sa, vissa saker gjorde det bara värre och jag hade nog samlat på mig en jävla massa skitkänslor som bara ville ut idag, givetvis mår jag bättre nu annars hade detta inlägg sett helt annorlunda ut.

 

Vad jag försöker komma fram till är väl helt enkelt, tänk er för om ni någonsin tänkt flytta till Kramfors, ha en bra plan om vad ni ska göra om dagarna då tristessen kommer att ta kål på er, för hur mycket man än vill så är det fortfarande Kramfors.