thebigadventure

Ett par intensiva FFIX dagar har passerat, på en soffa nyinköpt och ej ännu fått fina stjärtmärken. Jag hör regnet utanför, slå ner hårt mot marken, folk tjoar över en broöppning med för mycket alkohol i blodet, jag hör knapprande på tangenter som om de vore dödsfiender till fingrarna som slår på dem.

Allt som lyser är en lampa från ett behagligt avstång, mina karaktärer försöker rädda världen då allt går mot dem, en prinsessa som ej vill bli drottning och som får se sin mor dö i en vad man kan kalla "en stor jävla bomb" en liten flicka som har en älva som enda sällskap, som letar efter någon att få dela livet med, då hon vart ensam de senaste åren sedan hennes morfar dog. Och så vidare, och så vidare...

 

Jag satt själv här och försökte få kontakt men enbart betydelselösa "ta reda på det själv" kommentarer och kände mig plötsligt sådär ensam som den lilla flickan med sin älva, vilsen, ensam och ingen att dela saker med.